Brädad av ett sorkhål

Text och bild: Lisbet Helleberg

Det är lätt att bli brädad i hundarnas värld. Just nu står sorkhålen mycket högre i kurs än matte. Häromdagen när vi var på kurs i personsök och Sigge skulle söka rätt på sin matte bakom en stor sten, då stannade han helt sonika och började gräva i ett sorkhål i stället. Och jag satt där bakom stenen och väntade och väntade…

Kanske anade jag redan i vintras att det skulle bli så här. Men det är lätt att vara efterklok. När vi travade omkring i snödrivorna så hade hundarna så kul med sitt sorkspårande i den nästan halvmeter höga snön. Grävde som idioter och försvann så bara halva kroppen syntes. Jag var mycket fascinerad av att de kunde känna lukten av sork genom snölagren och lät dem gräva på. Tänkte att det var väl nyttigt med lite mental stimulans och att det var bra att de fick använda nosarna i snödrivorna. Det finns ju inte så mycket att göra i snön för hundar som gillar nosarbete.

Fastän inom mig tänkte jag också att nu binder jag väl ris åt min egen rygg. Och visst gjorde jag det. Jättemycket ris! Så nu håller vi på att lära oss (dvs Sigge) ett nytt begrepp. Sluta! Jag kan ju inte säga nej varje gång han börjar gräva, för då blir det ju bara en enda lång nej-promenad. Så jag säger sluta istället och berömmer och ger en liten godis när han slutar. Själv har jag slutat med att bara gå på, vilket jag gjorde i vintras, för jag visste ju att han lämnade sorkhålet och sprang i kapp mig ganska snabbt. Går jag på nu, så står Sigge kvar och gräver. Jag säger sluta och tar honom i halsbandet och så går vi därifrån tillsammans. Till nästa spännande sorkhål. Det finns nämligen hur många som helst. Överallt. I dikeskanten, runt grästuvorna, mitt på ängarna, vid sidan av stigarna.

Det måste ha varit en särdeles sorkrik vinter för till och med jag ser sorkspår överallt. Långa, trassliga upphöjda gångar under gräslagren, rena labyrinterna. Jag har aldrig sett något liknande förr. Dessutom finns det lika många mullvadsgångar och högar, men de är inte alls lika spännande.  Sork ska det vara! Och att han kan fånga dem (åtminstone en) såg jag häromdagen när jag ropade ”sluta!” åt den vilt grävande hunden och gick och hämtade honom. Kvar bredvid sorkhålet låg en död liten sork. Jag skämdes när vi gick därifrån.

Men jag tycker fortfarande att det är enormt fascinerande att hundarna på flera meters håll kan känna lukten av sork djupt därnere under snön. Otroligt vad de kan med sina näsor!

Och hur gick det på spårkursen då? Jo, när vi bytte startplats för sökarbetet gick det galant. Finns det inga sorkhål i närheten, så är det kul att söka rätt på matte.