Ett rikt djurliv

Text: Lisbet Helleberg

Vi har haft ett ovanligt rikt djurliv i vår närhet på sistone. Och det har inte alltid varit till glädje, snarare tvärtom. Sedan våren tågade in i våra marker har vi tampats med grågås, kanadagäss och diverse änder, som en glad golden helst av allt vill jaga. Vi har tränat mycket på att bara titta på fåglarna och sitta still och en och annan pollett har trillat ner i goldenhuvudet. Åtminstone när kopplet är på har vi lyckats bra med icke-jakten.

Men det finns ju annat man kan jaga. Katter t ex. Varför ska så många grannkatter stryka runt just vår gärdsgård begriper jag inte. Häromdagen hade en liten ungkatt tagit sin tillflykt till vårt brädlager. Den låg ihoptryckt och blickstilla på översta brädan i förrådet, utom synhåll för Sigge, men absolut inte utom lukthåll. Stackarn, han höll på att gå i spinn.

Nästa ovälkomna djurmöte fick vi i hallen hemma hos vårt barnbarn, som vi skulle se till. (Han hade själv råkat ut för ett ovälkommet djurmöte, blivit myggbiten av vårens mest ilskna mygga varpå benet svullnat upp till dubbel storlek och läkare ordinerat tre olika mediciner, så dagens fotbollsträning var inte att tänka på.) Sigge var med förstås och när jag skulle släppa ut honom och ställa ut hans vattenkopp såg jag en ORM i hallen, till vänster om ytterdörren. En svart orm, inne! Jag tog tag i Sigge, tvärvände och spillde ut det mesta av vattnet samtidigt som jag ropade på husse att han skulle ta hand om ormen.

På något sätt fick han ut den, konstaterade att den inte hade några zigzagränder, utan var helsvart. Men den hade å andra sidan inga gula fläckar på huvudet heller. Som snokar brukar ha. Vi stod där med våra frågor, varför tar sig en orm in i huset? Hur kommer den in, det är flera trappsteg upp till ytterdörren. Läser senare att det finns helsvarta huggormar…