Kyrkogård för hundar

Text: Ing-Marie Hagelin.

Att sätta punkt, att ta beslutet som kommer att lämna ett stort tomrum. Den dagen kommer ovillkorligt då en älskad hund har levt färdigt. Själva proceduren är mindre smärtsam för hunden än för ägaren men så kommer frågan. Hur vill jag sörja min hund? Som ett minne, en bild, en plats på djurkyrkogården eller i minneslunden?

Kommunallagarna är strikta när det gäller hanteringen av djurkroppar och klart formulerade. Nedgrävning på privat mark får inte ske utan tillstånd och, djurkyrkogården för smådjur är en ren kommunal angelägenhet om det rör sig om kommunens egen anläggning. Ta som exempel en mindre kommun i Mellansverige, förmodligen likartad med arrangemang på övriga platser.

"Gravplatsinnehavaren får på egen bekostnad utmärka gravplatsen med en gravvård i storlek högst 0.30 x 0.50 och endast liggande gravvård är tillåten. Gravplatsen skall hålla storlek av cirka 1.50 x 1.00 meter med ett minsta gravdjup av 1.00 meter. Kista låda, säck eller dylikt för nedsänkning av djurkroppen får bestå endast av förgängligt material. När upplåtelsetiden gått ut har innehavaren rätt till ny upplåtelse om gravplatsen är väl vårdad.”

För begravningsplatsen förs bok som upptar namn på gravplatsinnehavare och upplåtelsetiden samt vilket djur som begravts. I den aktuella kommunen är tiden tio år och år 2008 var kostnaden, en engångsavgift 1150 kronor.

Hanteringen kan också ombesörjas av privata företagare. I vårt land ges många möjligheter till ett värdigt slut, både beträffande kremeringen och bemötandet i samband med omhändertagandet vid djurkyrkogården.

Ett exempel hittar man i östgötska Rimforsa. Där har anordnats ett mottagningsrum för hundägaren då askan från kremeringen har hämtas och lämnas över för vidare placering på gravplatsen eller i minneslunden. Miljön i mottagningsrummet är präglad av högtidlighet med ljus och stillhet och ger hundägaren en minnesvärd atmosfär att bära med sig.

Det finns många sätt att sörja och minnas. Till exempel, den unga flickan som hade gjort dagliga promenader förbi djurkyrkogården med sin hund. När hunden var borta fortsatte hon sina promenader men nu med urnan i ryggsäcken.

För att citera Moa Martinsson: "Människan tar sin tröst där hon kan få den."