|
Kor, kantareller och elstängsel Text & Foto: Lisbet Helleberg Sigge och jag springer inte i vägen för betande kor i onödan. Vi håller oss på respektfullt avstånd och en av oss går fint fot förbi idisslarna. Samtidigt har jag bestämt mig för att korna inte ska få bestämma Sigges och mina promenader, följaktligen går vi där vi har tänkt. Åtminstone oftast. Det är många kor på ”våra” ängar och jag scannar alltid av landskapet för att kolla in var korna är, så jag vet vilken grässtig vi ska ta när vi går förbi dem. Det brukar gå mycket bra och korna har nog lärt sig vid det här laget att människan i röd tröja med ljus hund, hon går här varje morgon och det får vi väl lov att finna oss i. I går såg jag inga kor någonstans och tänkte att de har nog gömt sig i träddungen, så Sigge och jag fortsatte som planerat. Väjde för alla komockor i gräset och styrde stegen mot den bortre färisten för att komma in på skogsstigen. När vi är nästan framme vid färisten upptäcker jag hela koskocken, de ligger på den smala stigen alldeles intill färisten. Inte bra, inte bra alls. Men på något sätt ska vi väl klara det eller hur Sigge, tänker jag och tar ut stegen. Då ser jag att korna ligger på båda sidor om den smala stigen. Jag fortsätter samtidigt som jag funderar på om vi kan gå runt korna på något sätt utan att hamna i det sanka kärret intill. Vårt läge är liksom inte optimalt. Då reser sig plötsligt en ko upp och blänger på oss, ett par andra reser sig också. Deras blickar säger: ”Här kommer ni inte fram!” Sigge och jag fattar galoppen och vänder snällt. Jag går fram till trådstaketet, kastar in ett par godisar på andra sidan staketet och försöker får Sigge att gå mellan trådarna. Han står som fastfrusen och bara tittar på mig. OK, tänker jag, då kryper jag väl emellan först och drar Sigge med mig med hjälp av kopplet. Tänkt och gjort. Jag viker mig dubbel och stoppar in ett ben på andra sidan staketet och börjar krypa emellan trådarna. ZZZZZ – det spritter och svider! Strömmen är på! Jag svär mycket högt och ljudligt, korna blänger ännu mer. Jag hoppar åt sidan och försöker samtidigt hålla i kopplet och den gröna bajspåsen som innehåller sommarens första kantareller. Snabbt tar jag Sigge och kantarellerna och vänder om och går tillbaka stigen vi kom. Sigge fattar att allt inte är som det ska, han går fint vid min sida och protesterar inte det minsta när vi går tillbaka. Korna slutar blänga och lägger sig ned och idisslar igen. Hemma visar jag upp bajspåsen i triumf, husse blir lika imponerad som jag hade räknat med och årets första kantarellskörd räcker till två lunchmackor. Nästa dag kan vi gå över färisten som planerat, bara en liten omväg runt de idisslande korna. |
