Fundering kring handling

Text: Ing-Marie Hagelin.

Är det så att ringrävarna bland utställarna föregår med dåligt exempel? Hur kommer det sig annars att så många av noviserna i ringen överdriver vissa former av handling? Var har de lärt sig avarterna om inte från de erfarna förebilderna?

Som att mata före tandvisning. Hur ska en hund både tugga och stå still med öppet gap? Godis måste i den situationen vara en belöning för gott uppförande, inte en desperat muta.

Det blir förstås även försvårande att få ögonkontakt med en hund som är fixerad av handlerns godisinnehav. Helt naturligt sett ur en hunds perspektiv. Vi har visserligen i tidigt skede, när det kommer en retriever i familjen, accepterat att aptit är en del av rasens mest framträdande egenskaper, men att för den skull missbruka godissuget i utställningsringen, är mer en ful ovana, än ett styrmedel för god handling.

Jag tror för övrigt inte att handlerkurserna uppmuntrar matande parallellt med tandvisning. Ansvaret ligger hos förebilderna.

Det förekommer också en form av showing som är baserad på god vilja, men okunskap om resultatet. Att flytta, försöka i varje fall, bakbensvinklingen till hundens fördel; den möbleringen är en utmärkt signal till domaren eftersom hunden konstant söker rätt balans. Handlern drar i bakbenet, hunden försöker hitta sin naturliga ställning, handlern drar om igen med samma effekt.

Det är okunskap om en hunds spontana reaktion att söka den naturligaste och bekvämaste placeringen av bakben i förhållande till den förutsättning som konstruktionen erbjuder.

Det ihärdiga flyttandet får fel effekt, eftersom de anatomiska förutsättningarna sällan luras.