Om flockbeteende och syskonkärlek

Text och bild: Listbet Helleberg

Syskonkärleken blomstrar i vår lilla flock. Som i de flesta andra flockar. Den yngre hunden är eller blir väldigt beroende av den äldre, den som alltid funnits där. Som fostrat och lekt, busat och ställt upp på det mesta. Den som är den sanna tryggheten i den yngre hundens liv.

Min goldenhane Sigge som snart snart fyller tre år är väldigt beroende av sin ”goldensyster ” Smilla, snart 12 år. Beroendet är inget som märks i vardagslag. Men det märks desto mer när något ovanligt eller oförutsett inträffar.

Som i somras när Smilla hamnade på Ulltuna i två dygn efter att ha blivit huggormsbiten. När hon kom hem var Sigge alldeles galen. Gnällde, gnydde, fjäskade, pussade och ville leka. Men Smilla orkade inte med honom och vi fick se till att hon fick vara ifred. I två dygn var han som bortbytt, vek inte från hennes sida, kämpade för att få henne att leka.

Nu är det nästan likadant. Smilla kom hem igår eftermiddag nyopererad. En juvertumör var borttagen. När vi kom hem med Smilla, efter sju-åtta timmars bortovaro, betedde sig Sigge nästan som om hon varit en löptik. Han lade öronen bakåt, pep och gnydde, sprang runt henne, runt, runt på tårna, fjäskade, pussade. Visste inte riktigt hur väl han ville henne. Men Smilla orkade inte med hans syskonkärleksbetyganden då. Istället tog jag Sigge på en långpromenad, han drog och drog, trots halti (nosgrimma). Han skulle hem igen. Hem till Smilla.

Hans beteende började redan dagen innan då vi var på Mälarens smådjursklinik för att Smilla skulle undersökas. Sigge satt kvar i bilen. När vi efter en halvtimme kom tillbaka till bilen, kastade han sig ut och mot Smilla och började genast med sina underdånighetsbetygelser. Han var alldeles tokig när vi kom hem. Då var hon ju pigg och orkade med honom. Lät sig pussas på och såg så nöjd ut när han slickade henne ovanpå huvudet.

Men så var det inte igår kväll. Då var hon inte nöjd med hans idoga uppvaktning. Hon orkade helt enkelt inte med honom och hans fjäskanden. Till sist tröttnade hon och fräste till ordentligt och visade tänderna. Sigge backade omedelbart och höll sig sedan på respektfullt avstånd resten av kvällen. Men när Smilla, med den avskyvärda tratten på sig, äntligen kom till ro på sin fäll, då lade sig Sigge bredvid. Tyst och stilla, utan åthävor.

Men när jag tog ut dem båda på gården på kvällen kunde han inte bärga sig längre. Sprang nära Smilla, nära, nära så hon kom inte åt att kissa i lugn och ro. Då fick hon gå på en kort kisspromenad istället och Sigge fick vara hemma.

Man undrar vad som rör sig i Sigges lurviga huvud. Han har själv varit på djurkliniken två gånger alldeles nyligen, så han vet vad det är för ett ställe. Anade han att allt inte var OK med Smilla? Men sådant kan ju hundar inte ana. Men någonting kände han på sig. Han betedde sig inte direkt som om hon varit ute på en träningsrunda och han fått sitta ensam kvar i bilen. Jag fortsätter att undra. Våra djur känner naturligtvis på sig mycket mer än vi anar och tror. Deras instinkter är djupa och antagligen kloka, om man nu kan säga så.

Sigges beteende får mig att oroa mig lite över framtiden. Smilla är förhållandevis pigg och frisk för sin ålder. Men en dag tar hennes liv obevekligt slut. Hur ska det då gå för Sigge?

När Smillas ”storasyster” Fanny dog för ett par år sedan, då låg Smilla i min säng i tre veckor och deppade. Då skaffade vi Sigge. Men nu, hur gör vi nu? Kan man aktivera bort sorgen och ensamheten hos en hund? Kan matte och husse fylla tomrummet efter en älskad ”storasyster”? Jag tror inte det.