Viltspårsbekymmer

Text och bild: Listbet Helleberg

Del 3. Äntligen godkända spårövningar

Mina borttappade spårsnitslar hänger kvar i skogen någonstans. Har inte vågat mig dit än för att leta, vill inte gå vilse en gång till. I stället har jag köpt nya spårklädnypor och fäst nya snitslar i dem och häromdagen prövade jag på ett nytt spår. Jag hade fortfarande stora problem med att få blodet att droppa ur flaskan, det knappt ens smådroppade. Väldiga problem faktiskt. Jag gick spåret och försökte bloda bland gammalt ris, nyutslaget blåbärsris och högt gräs, drog rådjursskanken efter mig hela tiden och tänkte att den avger väl i alla fall lite doft.  När jag efter ett tag märkte att det inte kom något blod alls, lättade jag på korken och då kom det lite väl rejält. Men hellre det och lite glesare, tänkte jag och fortsatte spårläggningen. Gjorde ett bloduppehåll på sju – åtta meter och var noga med att märka ut det och att snitsla hela spåret ordentligt.

Hemma igen hällde jag upp blodet i en melittatratt, ifall det skulle vara levrade proppar i blodet. Men inte rann blodet genom det filtret inte. Så jag hällde ut det och vi tar nytt färskt blod nästa gång.

När Sigge skulle gå spåret hade han påtagliga svårigheter i början och efter första vinkeln fanns det knappt något spår att följa, av hans beteende att döma. Ett par gånger fick jag lotsa honom rätt, men så fort vi kom fram till det ställe där jag hade lättat på korken och det var rejält blodat gick han som tåget. Rusade fram med näsan i backen, brydde sig inte ett dugg om bloduppehållet, utan fortsatte bara, klarade ett par vinklar jättefint och gick rakt på den fastknutna rådjursklöven vid spårslutet. Slukade tuggpinnarna och vi gick därifrån med högburet huvud.

Sedan var det Smillas tur. Hon hade ju en något lättare sits än Sigge, som hade tre spår att följa. Blodspåret (nåja, rådjursskankspåret då), mitt spår och Sigges spår. Det gjorde hon med bravur. Spårnoga och i lagom takt, så att jag hann plocka ner alla snitslarna. Hon brydde sig heller inte om bloduppehållet, utan fortsatte och klarade vinkeln strax efteråt. Sedan stannade hon plötsligt i spåret och nosade på den kartongbit jag tappat, tittade på mig och frågade ”Ska vi ta upp den här?” Lite gulligt tycker jag. För några år sedan höll jag på med personspår med Smilla, som lärt sig att det kan ligga spårpinnar i spåret som man ska markera. Nu låg det en kartongbit där och den markerade hon så fint.

Jag tog upp kartongbiten – de nedtagna klädnyporna ska sitta fast i den – Smilla fortsatte spåret, fram till klöven. Lika stolt som vanligt bar hon tillbaka den till bilen.

Spårningen var en trevlig uppmuntran för oss alla tre. Efter alla fel och misstag behövde vi lite lagom uppmuntran. Men nästa gång gör jag större hål i korken och kostar på nytt blod!