Club Show i Holland
En riktigt rolig hundutställning

Så var det dags igen för vår årliga resa till Holland och Golden retrieverklubbens Club Show i Ermelo. I år hade vi med oss två tikar, halvsystrarna Asta 3 år och lilla Gullan blott 10 månader gammal.

Text & bild: Anette Hellgren.

 

Läs mer om utställningen här.

 

För hundarnas, och för vår, skull delar vi upp resan till Ermelo i två dagsetapper. Resan dit startade hemifrån mig i Stockholm kl 10.00 och vi checkade in på ett hotell i norra Tyskland kl 18.00 och då hade vi tagit vägen Helsingborg - Helsingör vilket är en trevlig resa genom Danmark.

Vi hade inte bokat hotell i Tyskland och stötte på problem med att få ett dubbelrum där man får ta in hundar. Att låta hundarna sova i bilen är inte att tänka på så vi fick leta på ett bra tag tills vi fann lägenhetshotellet Peters Haus ute på landsbygden, där hundar var välkomna.

I en stor lägenhet om två rum och kök och med ett jättebadrum sov vi alla gott. Men inte så länge. Jag är nämligen av naturen extremt morgonpigg och vaknar alltid straxt efter fem. Så halv sex tog jag hundarma och promenerade ut i den vackra tyska landbygden.

Solen sken och rapsen lyste illgul på ena sidan landvägen och på den andra växte något grönt högt gräs som Helene säkert kan namnet på. Hon är oförskämt allmänbildad, den människan.

Eftersom jag har lätt att gå vilse tog jag med mig telefonen, tittade på klockan och gick med raska steg en halvtimme rakt fram, vände och hittade tillbaka.

Omdirigering
Efter en tysk frukost for vi vidare mot Holland. Vi såg på GPSen att det bara skulle ta drygt fem timmar att köra dit, vilket var lagom då två hundar skulle badas och trimmas. Men vi råkade ut för UMLEITUNG, det är tyska och betyder omdirigering. Fina autobahn var avstängd en bit och nu skulle vi omdirigeras. Och det blev en lång historia för vi missade förstås en omdirigeringskylt och kom efter ca 30 minuters körning hela tiden tillbaka till samma by, vilket var lätt frustrerande och kommandoran (GPSen) var lätt irriterad med med sitt eviga, ny rutt, ny rutt, ny rutt. Men för h-e ta oss härifrån då!

Till slut hittade vi rätt och väl ute på autobahn gick det snabbt. Vi åkte i Helenes bubbelgumsbil, en tuggummiblå Citroen Berlingo. Det är en optimal hundbil med mycket bra lastutrymme, vilket krävs när man ska på hundutställning och dessutom sitter man mycket bra i den.

Väl framme vid hotellet i Apeldoorn kände jag igen mig. Här har vi varit, sa jag till Helene. Nej det har vi inte, sade den allmänbildade, men otroligt glömska Helene. Jodå, vi har varit här och ätit middag för några år sedan tillsammans med några franska uppfödare.

Detta stora hotell har fina hundrum med egen altan och utanför ligger skog och stora fält som dessvärre är fyllda med både sparris och kaniner, så vi fick vara lite försiktiga när vi släppte hundarna.

Nu var det dags för hundbad och iskall öl. Jag njöt av min dricka i solen medan Helene kämpade på i badkaret med goldenflickorna.

Sedan var det dags för middag med Gérard och Cathy Sonntag, kennel Ashbury. Det blev en trevlig kväll med mycket prat och skratt. Vi åt buffé med mycket smask och för min del mycket sparris. Den vita stora nyskördade sparrisen är fantastisk så här års. Desserter är alltid fantastiska.

Go natt
Dags för kvällspromenad och kvällssaga; varje kväll lyssnade vi på Mark Levengood som berättade om mumintrollen. Det var inte lätt att somna, vi skrattade så sängarna guppade, men till slut föll vi i koma.

Utställningsdagen
Solen sken, vilket inte är helt vanligt i denna mycket regniga region, vi beslutade att ta med och sätta upp tältet, för om vi inte gjorde det skulle det säkert börja regna.

På utställningsplatsen träffade vi Madeleine Runberg, kennel Guldruschen. Hon var snäll, hjälpte oss att sätta upp tältet och att trimma till hundarna. Madeleine som är ett proffs på trimning, gjorde hundarna så jättefina och var en glad support under hela utställningen.

Fel ring
När Helene gick in i ringen tyckte jag att Gullan såg lite ung ut jämfört med de andra ca 30 tikarna. Jag kunde inte säga detta förrän hon kom ut ur ringen och då hade hon redan fått sin röda rosett och Excellent som kvalificerade henne vidare till konkurrensen. Jag påtalade nu detta för Helene som snabbt slog i katalogen och konstaterade att Gullan var anmäld i fel klass. De andra tikarna var mellan 18 och 24 månader och Gullan är bara 11 månader. Efter en snabb fråga till Bruno Facq som är officiell domare gick Helene till informationstältet. Där var de mycket tillmötesgående och lät Helene få byta klass.

Tillbaka till ringen, lämnade tillbaka den röda rosetten och nu till nästa ring där bedömningen av Gullans nya klass ännu inte hade börjat. Men hoppsan, där var det 50 tikar anmälda. Det är inget att göra åt, konstaterade vi. Hoppas bara att den här domaren också ger Gullan kvalitet "excellent" och en röd rosett. Det gjorde domaren och han plockade även ut Gullan och tre andra tikar som sedan skulle gå vidare till stora finalringen. Det var för väl, sade Helene, och jag grinade lite i smyg av glädje. Sedan var det Astas tur i kampionenklass (championklass). Det gick bra även för Asta, en röd rosett och vidare till final.

Finalen
Nu samlades domarna och den stora publiken för att följa placeringarna fram till respektive bästa-klass. Varje klassvinnare tävlar sedan mot varandra i bästa tik respektive bästa hane.

Två huvuddomare fanns, en för hanarna och en för tikarna. Dessa två domare dömer bästa hane respektive bästa tik. BIS dömer de tillsammans. Hanen som vann öppna klassen var bedömd av denna huvuddomare, som i år var Frank Knippenborg. Huvuddomaren för tikarna var Anja Verbeek, som dömde öppen klass tikar, där 40 tikar var anmälda.

I Holland pratar man holländska och säger inte gärna ett ord på engelska så det var lite svårt att förstå när det var vår tur, men hanarna gick som vanligt först. Sedan var det Gullans tur. När domaren tittat på sina fyra utvalda tikar placerar han sedan en hund, en etta och resterande tre på efterföljande platser. Gullan vann klassen och fick ett junior-cert. Himmel och plättar, så skoj!

Sedan var det Astas tur. Och det gick också bra, hon vann. Helene och jag tittade på varandra, vem visar vem i finalen? En junior borde inte slå en champion resonerade vi och dessutom känner jag Gullan väl så jag tog hennes koppel och lite korv i handen.

- Anette nu får du inte snubbla och bli nervös sade den alltid så superpedagogiska Helene. Nej, svarade jag och kände efter i magen. Jag har en glad och pigg hund som är fin och jag är inte ens nervös. Sköt dig själv du. Så när jag skulle in i ringen, fick jag hjärnsläpp. Håller jag kopplet i höger eller vänster hand? Jag håller kopplet i höger hand när jag går fot med en hund, så tvärtom är det, jag rättade blixtsnabbt till kopplet och sprang in.

Och så gick det som det gick, Helene vann med Asta och efter fotografering, var det så dags för BIS. Bästa tik och bästa hane möttes i ringen. Efter lite springande och dividerande mellan domarna var det klart. Asta blev Best In Show.

Skål
På kvällen var vi några som samlades och skålade med champagne som Helene fick bjuda på och vi åt en trevlig middag ihop med franska, holländska och belgiska uppfödare, roligt, vi skrattade och flamsade värre än vanligt.

Hemresa
Sedan var det dags att åka hem igen. En lång resa, men med bilen full med vinstrosetter och med två cert, hade två glada goldentjejer det trevligt trots nyutbruten hosta och ont i armarna.

Fem dagar efter vi gav oss iväg skildes vi och som vanligt när vi reser ihop så funkar allt så bra. Inget gnäll och inget tjafs, bara lite uppfriskande munhuggning. Men jag saknar redan lilla Gullan, snart är dags för henne att åka på semester till mig och havet i Öregrund. 

Kommentarer
"Måste du snuska dig med ketchupen." Helene när jag äter korv.

"Koppla upp oss nu!" Jag beordras uppdatera hemsidan när bilen går i 150 knyck på autobahn.

Anette: "Jag måste kissa" Helene: "Nu igen!"

"Men sätt på dig glasögonen människa" Helene till Anette.

"You fucked them all!" Ett annorlunda grattis från en fransk uppfödare.