Björn Magnusson bor ett par mil utanför Stockholm med sina berner sennen i en härligt naturskön miljö. På markerna kring gården finns egna kilometervida fält för hundarna att springa på som dessutom är inhägnade.

Text & foto: Helene Strömbom & Anette Hellgren.

 

Vi blir glatt mottagna av flera berner sennen som står innanför grinden och väntar på oss och på husse Björn som kommer ner från boningshuset med fyra valpar kring benen. En av de fyra valparna är på tillfälligt besök, två ska Björn ha kvar och den fjärde valpen ska senare till Italien.

Stora inhägnade fält kring gården är bra för hundarna att rasa runt på. Björn går flera gånger om dagen runt fälten med sina berner.

 

En gårdshund
Hundar av rasen berner sennen är stora, enligt rasstandarden kan de vara upp till 70 cm i mankhöjd. Ursprunget kommer från Schweiz, där de arbetade som vakt- och draghundar, men även som boskapsdrivare.

Senare är rasen mer känd som en trevlig familjehund med stor anpassningsförmåga. Den ska ge intryck av att vara en långhårig, trefärgad hund av medelstorlek. En berner ska vara kraftig och rörlig med starka ben, harmonisk och välbalanserad.

Standarden föreskriver också att rasen ska vara självsäker, uppmärksam, vaksam och orädd i vardagslivets olika situationer. Den ska vara godmodig och tillgiven mot familjen, självsäker och vänlig mot främlingar samt ha ett jämnt temperament och god följsamhet.

Bra förstagångshund
Med en sådan beskrivning skulle vi säga att det är en bra förstagångshund. Stor och snäll, en hund som inte behöver aktiveras för mycket, utan anpassar sig efter sin ägares vanor. Alla hundar, även berner sennen, behöver dock motion.

Trots allt en frisk ras
Berner sennen har en medellivslängd på cirka sju år. De som dör tidigt, dör oftast av cancer, i en form som kallas histiocytos.

Som de flesta storvuxna raser har rasen haft problem med dysplasier på höfter och armbågar. Rasklubben har ställt krav på sina uppfödare att bara hundar med fria armbågar och höfter ska användas i avel. På detta sätt har frekvensen dysplasi gått ner från att tidigare ha legat på över 50 procent, till nu att ligga under 20 procent för både höfter och armbågar.

Flera valpar ger bra utveckling
Tikarna som är dräktiga hos Björn lever ett normalt liv, först när han ser att de är dräktiga byter han till ett energifoder för dräktiga och digivande tikar, så att inte tikarna faller ur när de väl har sina valpar. Viktigt är att hålla dräktiga tikar i god kondition under dräktigheten inför valpning och dess påfrestningar. Tikens kondition är också viktig för att valparna ska få en bra start i livet.

Under valpens första månader behövs ingen motion, att bara kunna få vara lösa hemma på gården tillsammans med övriga flocken räcker väl. Björn spar ofta flera valpar hemma, vilket han anser är bra för valparna, att kunna busa och leka med varandra ger bra motion och den bästa utvecklingen till en välbalanserad vuxen hund.

Björn har förmånen att kunna arbeta hemifrån, vilket innebär att han har mycket tid hemma för sina hundar.

 

Noggrann uppväxt
Björn är mycket noga med matanvisningar till sina valpköpare. Med den röntgenstatistiken (höfter och armbågar) som Björn har på sina valpar, kan man förstå att detta är väsentligt. Speciella förhållanden mellan hundens vikt och mängd mat under varje växtfas, och naturligtvis ett utmärkt helfoder, det är Björns recept för sunda hundar med bra ledstatistik.

Han har bra och nogsam kontakt med sina valpköpare, åtminstone under valpens första levnadsår, för att kontrollera att valparna mår bra och att de växer jämnt och balanserat.

Berner sennen behöver ingen speciell pälsvård, man klipper tassar och luddet kring och på öronen. Här förevisar Björn kennelns hundbadkar.

Hundarna på gården har många olika hagar att vara i, stora som små. Att valpar och unga hundar får lagom med motion är viktigt för att kunna växa balanserat.

 

Tidigt möte med berner
Första mötet med en berner sennen var tidigt i Björns liv; när han såg en vacker hund med sin ägare, vände han och frågade mannen vad rasen hette. Hunden satte sig ned bredvid sin ägare och hade bara ögon för ägaren. Då tänkte Björn, en sån hund vill jag också ha!

Sedan dess har Björn haft rasen, han hade först några fodertikar från kennel Odenhills, och så småningom fick han sin första valpkull 2002. Han hade en bra mentor från start, som han lärde sig mycket av, detta är helt överlägset och ovärderligt, anser Björn.

Utmärkt med bra mentor
Detta innebar också att Björn hade stor raskunskap innan han startade sitt eget avelsarbete. Av sina tidigare erfarenheter med rasen visste han redan tidigt vad han ville ha, men framför allt vad han inte ville ha hos en berner sennen. Enligt Björn, är temperamentet det allra viktigaste. Det är det man lever med varje dag.

Att kunna samarbeta med alla inom och för samma ras, för rasen framåt. Att kunna ta emot och också ge kunskap till andra, är också väsentligt för rasens vidare utveckling i rätt riktning. Det anser i alla fall Björn.