Text: Lisbet Helleberg.
Idag har Sigge nästan utfört en bragd! I en timme har han travat fint vid min sida i slakt koppel samtidigt som vi mött en massa hundar, kända och okända. Nu ligger han ute och sover, totalt utpumpad efter sitt lydnadsäventyr och antagligen lika förvånad – och till freds -som sin matte.
Vi har ju haft diverse problem med hundmöten, Sigge och jag. Han vill fram och hälsa och jag vill att han helst inte ska titta på de hundar vi möter. Hittills har han vunnit med 5 – 3 eller något sånt. När vi mött hundar har han fått sitta ned och jag har stått framför honom och berömt och matat med godis. Men så kan man ju inte hålla på och därför har vi varit på kurs i Hundmötesteknik hos Kicki på Hundens Hus i Uppsala. Nio – tio hundar, i varierande storlek och med varierande problem deltog. Störst var en bullmastif och minst en jack russel.
Vi började med att träna in ett ”häråtljud”, jag valde att smacka lite. När hunden hör ljudet ska den ta kontakt med matte/husse istället för att bry sig om den mötande hunden. Jag har smackat och Sigge har tittat på mig och fått godis. Vi har hållit på så då och då, under våra vanliga promenader i tre veckor. Och naturligtvis när vi sett andra hundar och jag måste förvånat konstatera att det funkar! När jag smackar, tittar han och sedan går han fint vid min sida samtidigt som han naturligtvis får en del godis (matkulor).
På kursen har vi tränat otaliga möten, på långt avstånd först och sedan närmare och närmare. Vi har möts och möts och gått i rader efter varandra och de flesta hundarna klarade det bra nästan hela tiden. Men att stå lika nära varandra som på en vanlig hundkurs, det avstod vi ifrån.
Idag var det sista kurstillfället och i stället för att gå och mötas på gräsplanen i den inhägnade hagen där vi brukar vara, fick vi gå ut i verkligheten, en verklighet som Kicki dessutom hade kryddat med några främmande hundar för att göra det lite svårare och mer utmanande för oss. Vi gick runt på cykelvägar och möttes och möttes. Sigge i slakt koppel på min vänstra sida, jag ivrigt smackande nästan hela tiden. Vid smackandet tittade Sigge upp på mig och fick godis som beröm och struntade helt i de hundar vi mötte och de vi hade såväl framför som bakom oss.
Vi gjorde diverse krumbukter och gick runt och möttes på olika sätt och alla hundarna uppförde sig som om de medverkade i en instruktionsfilm. Inte minsta lilla utfall. Tio fint travande hundar och ännu fler stolta mattar och hussar. Märkligt faktiskt, med tanke på hur gänget betedde sig första gången vi träffades.
Tänk vad man kan få sin hund till med hjälp av lite smackande och lite godis!
