Lite om kastrering av hanhund

Del 2 Hurra för kastreringen

Text och bild: Listbet Helleberg

Vilken gudagåva att ha en chipkastrerad hanhund! Nu kan Sigge umgås med löptikar, utan att ana vad han går miste om. När vi träffar löptiken Tyra blir hon alldeles till sig i trasorna. Rusar fram till Sigge, fäller förföriskt undan svansen, som bara en löptik kan, och ställer sig framför Sigge. Han kastar en förströdd blick på henne och fortsätter att tugga på sin pinne. Tyra bjuder upp, gång på gång, och när hon tycker att Sigge inte begriper något, börjar hon rida på honom för att visa. Men Sigge fortsätter bara att tugga på sin trevliga pinne, allt medan Tyras matte försöker få sin kärlekstörstande lilla tik att ge upp. Endast ett koppel kan hindra henne från ytterligare förföringsförsök.

En stund senare möter vi rottisen Svea och hennes familj. De kopplar henne och går åt sidan eftersom hon löper, men jag säger att det är lugnt och Svea och Sigge säger hej, nosar på varandra och småspringer lite tillsammans. Några minuter senare går vi nöjda åt var sitt håll. Det hade varit fullständigt omöjligt för ett halvår sedan.

Det var Sigges kärlek till Svea som fick oss att satsar på kastrering via chip. När hon löpte  satt han ute på gården och ylade och tjöt som bara en mycket pilsk och kärlekstörstande och olycklig hane kan. Det hördes över hela nejden. Även hem till Svea. Vi hade inte en chans att få tyst på honom. Kärleksolyckan varade i plågsamt många dagar och nätter. Och vi led verkligen med Sigge.

Efter diverse funderingar bestämde vi oss för veterinärbesök istället för kärlek. Ett val som vi aldrig ångrat. Sigge fick ett litet chip i nacken, som innehåller ett medel (suprelorin) som hämmar testostoronproduktionen.  

Det är inte bara löptiksmöten som går galant nu för tiden. Hundmöten över huvudtaget går mycket bättre. Han är lugnare när han ser andra hundar och jag tror att även det kan bero på det lilla chippet han har i nacken. Rena lyckochippet tycker jag.

Några negativa effekter av chippet har vi inte märkt. Pälsen har inte blivit fulare eller glanslösare. Han har inte blivit det minsta tråkig eller slö. Han är lika kramig och kelig och pigg på bus som tidigare. Hungrig är han jämt, men det var han tidigare också. Om han är mer hungrig eller matsugen nu är omöjligt att säga. Fast vi säger inte att han är hungrig, vi säger att han är så oerhört intresserad av matlagning, där han ligger nedanför köksbänken och håller koll på vår matlagning. Dock har vi minskat på maten, eftersom ämnesomsättningen blir långsammare hos en kastrerad hund.

Ytterligare ett plus är att vi nu aldrig har några droppfläckar på de blanka parkettgolven. Tidigare hade vi ganska gott om dropp-från-snoppen-fläckar. Visst är det lite tomt där bak på honom, inte så mycket till kulor att stoltsera med. Men vad gör det? I stället har han fått ett lugnt, harmoniskt och behagligt liv. Och kan umgås med varenda löptik i trakten.

Läs även om hur det gick till att kastrera Sigge.

Tillbaka

Olika typer av kastrering av hanhund
Behandling med suprelorin minskar nivån av testostoron i blodet. Spermieproduktionen minskar, könsdriften likaså. Effekten varar minst ett halvår, kanske upp till åtta månader. När supelorinet slutat verka blir hanhunden som vanligt igen, med alerta på könshormoner.

Denna behandling skiljer sig från den s k kemiska kastreringen, som var vanlig förr. Då får hanhunden får ett tillskott av kvinnligt könshormon, som påverkar hunden på ett annat sätt. Hunden kan då bli lite mer tikaktig i sitt sätt att vara.

Den tredje typen av behandling är kastrering genom operation. Då tas testiklarna bort och det beslutet är oåterkalleligt. Hunden kan alltså inte producera könshormon och kommer att fungera som hanhundar gör som behandlats med suprelorin som Sigge.

Ingen av dessa behandlingar täcks av försäkring. En operation går på minst 5000 kronor. En spruta kostar 600 och uppåt, men ska den tas livslångt blir det ju betydligt dyrare än en operation.