Den gamla hunden

Underskatta inte den gamla hunden

Text och foto: Lisbet Helleberg.

Vilken fantastisk vinter vi haft under några månader nu. Istället för hundpromenader har vi haft hundskidturer. Smilla snart 13 år har varit med på nästan alla skidturer. Vi tycker det är så fantastiskt att denna gamla (nästan helt) döva dam har kunnat njuta så av vintern.

I sin ungdom åkte hon skidor och gladdes åt den sortens motion. Men det senaste decenniet har det inte varit läge för skidåkning särskilt många gånger. Först trodde jag inte att hon skulle orka hänga med i skidspåret, så de första gångerna när vi åkte med Sigge fick hon vara hemma. Men så tänkte jag, hon måste få chansen att ha lite skoj! Och så fick hon följa med i skidspåret, den första biten fick hon ha sele och skidkoppel för att vi skulle kunna hålla ordning på henne. Det går inte att ropa på en döv hund som är framför och som springer fort och i sitt eget spår. Jag har fått skida ikapp henne ett antal gånger.

Men när vi väl var ute i stora skidspåret fick hon gå och springa lös. Vi försökte att ha henne emellan oss för att hon inte skulle kunna dra iväg på egna äventyr. En taktik som fungerade bra. Hon har fått ”åka” i sin egen takt hela tiden, fått stanna och nosa på viktiga ställen och markera här och där, då har husse eller matte snällt stannat och väntat på henne. När vi blivit omåkta av snabbare skidåkare har jag sagt att ”hunden där framme är döv så jag kan inte ropa på henne, men hon är cool så det är bara att åka förbi.” Och alla har varit så förstående!

Bra för musklerna
Skidturerna har lett till att Smilla har blivit mycket starkare och stadigare i framförallt bakbenen. Antagligen frambenen också fastän det märker vi inte av så mycket. Under hösten har Smilla inte kunnat gå nedför vår inomhustrappa på egen hand. Benen har inte burit henne, hon har mest liknat Bambi på hal is. Vi har fått sätta på henne en sele och liksom styra henne nedför trappan. Hon går inte obehindrat nedför trappan nu heller, men det är en påtaglig förbättring. Nu glider inte benen isär längre, hon tar sig ner jättebra, med hjälp av en hussehand i selen.

Smilla har åkt skidor med oss i närmare 1.5 timme varje dag. Hemligheten har nog varit att hon fått göra det i sin egen takt. Soliga dagar har vi haft förmiddagsfika med oss och det är en höjdare tycker både Smilla och Sigge. Dela digestivekex med husse och matte i solen, det passar golden alldeles kolossalt bra.

Nu smälter skidspåren bort och det blir promenader istället. Men nu vet vi att vår älskade gamla hund orkar mer än vi tror och att hon njuter av våra utflykter. Så nu ska vi testa om hon orkar gå lite längre promenader än tidigare. Kanske är det vi som har bromsat henne när vi låtit henne gå ”tantpromenader”?

Det ska bli spännande att se vad hon orkar med. Och vad hon vill. En gammal dam har ju sina egna åsikter och vanor och på grund av sin dövhet får hon ta sig lite friheter. Hon går där i sin egen värld och har det så bra för det är ingen som ropar eller tjatar på henne. I lugn och ro kan hon stanna och nosa på de kissfläckar som roar henne.

Smilla går alltid lös i skogen och på stigarna häromkring. Får hon koppel på sig så visar hon mycket tydligt vad hon tycker om det. Då går hon så sakta, så sakta. Som en mycket gammal dam. Utan koppel skuttar hon fram snabbt och elegant. Som en unghund. Om hon kunde skulle hon nog starta en Facebookgrupp under namnet ”Våga vägra koppel”.