Smilla sover gott om natten

Text: Lisbet Helleberg

Nu sover Smilla gott igen! Efter en jobbig nattperiod i höstas då vår 13.5-åriga tik skulle ut flera gånger varje natt fick jag rådet att stänga in henne hos mig på nätterna. Tack Anette för det rådet! Att man inte kan räkna ut något själv…

Kanske beror det på konstruktionen av vårt hus i kombination med gamla svaga goldenben med artros i? Vi bor i ett tvåplanshus och våra två golden, Smilla och Sigge, har var sin korg nere i hallen. Smilla har dessutom ett par fällar i vardagsrummet som hon ligger mycket på. Uppe finns det ytterligare en stor korg och ett fårskinn för den som önskar en ullig sovplats. Smilla kommer gärna upp om vi fikar uppe vid TV:n, men sedan vill hon ner igen och då har hon rysligt svårt att gå ner för trappan. Länge trodde jag att det berodde på att hon kanske har en gamlings lite svaga syn, men det är bakbenen som spelar henne spratt. Det blir lite av Bambi på hal is, när hon ska ta sig nerför trappan. Därför försöker vi få henne att stanna på bottenplanet.

Utpumpad av alla vaknätter köpte jag ett rogivande medel till Smilla, det är gjort på mjölkprotein och på foderbutiken på Ulltuna sa expediten att hunden blir behaglig till mods. Lite som när hon var valp och diade sin mamma. Sedan började vi vårt nya nattliv! En kapsel rogivande mjölkprotein utrört i lite yoghurt och sedan upp för trappan till korgen i mattes sovrum. Instängd med mig sov hon sedan hela första natten och alla andra följande nätter också. Hon är aldrig uppe och stövlar, utan ligger kvar tills jag stiger upp. Hon kan hålla sig länge, länge om det kniper!

Hennes enda problem är att ta sig ner för trappan på morgonen. Och det är inte något litet problem. Jag önskar verkligen att vi hade en handikapphiss! Det syns på henne hur rädd hon är att ta första steget ner för trappan. För att hon ska kunna ta sig ned sätter vi på henne en sele och markerar tydligt att vi håller i den – och i henne. Ett steg i taget, sakta och tämligen kontrollerat. Ner kommer hon, men svårt är det. Och obehagligt, det förstår man, att inte veta om och hur benen ska slinta. Man ser att hon tycker det är otäckt och trappan bär tydliga spår efter hennes slintande tassar och klor.

Trappan är det enda som får Smilla att tveka och slinta. Dagtid är hon med oss i skidspåret och på snöpulsiga stigar och jag tror henne när hon säger att det mår hennes ben bra av!