Smilla fyller 12 år

Text & foto: Lisbet Helleberg

Vi firade Nationaldagen med champagne och med ett nytt leksakslejon till Smilla. Hon fyllde nämligen 12 år på Nationaldagen eller Svenska flaggans dag som den 6 juni hette när hon kom till världen.

Jag var faktiskt med då. Smillas kennelmamma Ulla Hägglund, Kennel Birdcherry, ringde vid halvsextiden på morgonen och sa att nu ska Nelly ha valpar. Vi hade bestämt att jag skulle dokumentera födseln och sedan följa valparnas liv under det första året. Vilket roligt år det blev! Jag följde valpkullen på nära håll och mycket ofta den första tiden. Såg när de fick ögon, när de kravlade fram till mammas spenar och hade mjölk i hela ansiktet. Jag var med när de stapplade fram till en vattenskål första gången, när de stod i matbunken åt sin första köttfärs, när släpptes ut på grönbete första gången och när de i lekens iver slog sina första kullerbyttor.

Vi hade redan två älskade golden då och skulle inte ha någon mer hund. Men det gick som det gick. Inte kan man leva så nära en valpkull som jag gjorde och komma hem utan valp! Smilla blev vår. Älskad och varsamt uppfostrad av ”storasyster” Alma och accepterad av Fanny, som hade varit yngst fram till dess. (Senare blev Smilla älskad också av Fanny.) Tack vare Smilla och hennes kullsyskon kunde jag göra min första hundbok, Valpen Smillas första år. Och tack vare Smilla fortsatte jag hundskriverierna.

Kullerbyttor
Smilla kan fortfarande i lekens iver slå kullerbyttor. Nu med Sigge, 3 år, som sätter fart på leken. Men mest ligger hon på gräsmattan och håller uppsikt över grannskapet. Hon är tyst när hon är ensam ute, men med ålderns rätt tar hon sig ton och skäller ut passerande hundar om Sigge är med henne ute. Hon tar stöd av hans närvaro och kaxar upp sig rejält. Han däremot är oftast tyst. Hon är med på många av Sigges hyss och lekar. Håller vi på med lite rallyträning kommer hon och vill vara med. Kastar jag dummy till Sigge vill hon ha sin egen dummy. Och när jag lägger ut godissök på alla våra stubbar, står hon först i kön.

Ända fram till i vintras hängde Smilla glatt med på våra långa promenader, men nu får hon oftast gå lite kortare ”tantpromenader”.   Hon får gå och skutta på i sin egen takt och Sigge slipper vänta på henne. Jag har hittat en ”tantslinga” som tar ca 40 minuter och det passar henne perfekt. I början inte bara skuttar hon iväg, hon närmast rusar före mig på stigen. Glad och pigg och alltid med svansen glatt viftande. Hon låtsas att hon inte hör och struntar blankt i mina visselsignaler. När hon hittar något intressant att nosa på ägnar hon fläcken mycket uppmärksamhet. Hon är extremt noga i sitt nosande och låter ingen doft gå till spillo. Jag går på och vet att hon kommer ikapp mig. Efter några minuter kommer hon vilt skuttande förbi mig på stigen. Plötsligt tvärstannar hon och sätter sig, då har hon kommit på att man får ju en godis om man stannar och är lydig.

Lagom tanttakt
När vi är på hemväg skuttar hon inte, utan går i lagom takt som den tant hon är. Hon är lite flåsig och tar det extra lugnt den sista biten. När vi är nästan hemma vägrar hon gå runt tomten längs vägen, utan tar genvägen över gräsmattan bakom garaget. När jag går ut med Sigge på eftermiddagen är hon glad att få byta ut promenaden mot en grisknorr i stället. Troget ligger hon sedan på gräsmattan och väntar på att vi ska komma tillbaka. En eller en och en halv timme senare.

Den bristande hörsel som hon drabbas av när vi är ute, drabbas hon inte av inne. När hon ligger på sin älsklingsfäll framför altandörren, så hör hon alldeles utmärkt när jag rotar i godisburken i groventrén för att ge Sigge en godis när han är på väg ut. Hon ligger kvar på fällen i trygg förvissning om att hon också får en godis utan att behöva ställa sig i kö.

Sann lycka
Smilla är cool, lugn och trygg. En äldre dam med mycken charm och gulliga egenheter. Hon kräver inte så mycket, men hon vill väldigt gärna bli pillad på och kliad, när husse sitter vid TV:n och ändå inte har något för sig. Det är verkligen en sann lycka att få fira 12-årsdagen med en gammal, klok och genomcharmig hund.

Varje dag med en äldre, klok och tämligen frisk hund är faktiskt en lycka. Ibland önskar man att man kunde stanna tiden… Men vi kan i alla fall hålla tummarna för att vi ska kunna få fira hennes 13-års dag om ett år. Med eller utan lejon.

I eftermiddag ska Smilla få fira födelsedagen på bästa tänkbara sätt, med ett skojigt blodspår.