Gammal, pigg och tokig om natten

Text & foto: Lisbet Helleberg

Smilla 13.5 år, ligger i korgen och sover djupt. Och lyckligt. Kanske till och med drömfyllt. Hennes förmiddag har varit ansträngande. Tror jag i alla fall. Men man kan inte så noga veta med en gammal glad hund.

Hon började sin förmiddagspromenad med husse, medan jag gick iväg strax innan med Sigge, drygt 4 år, som är lite piggare och raskare. Vi brukar ta var sin hund och gå var sin skogsvända med dem, allt för att skona gamla Smilla och inte överanstränga henne och hennes stela leder.

När Sigge och jag gått i drygt en halvtimme ringer mobilen. Det är husse: ”Var är du? Kolla om du ser Smilla?” Jag tittar neråt stigen och där minsann kommer vår pigga, glada hund skuttande i full fart. Husse berättar att hon sprungit ifrån honom, han har ångat på allt vad han orkat men inte hunnit ikapp henne. Han hoppades hon skulle stanna och nosa nånstans, men det gjorde hon inte. Hon bara drog iväg i Sigges och mina fotspår. Rakt på i skogen och över grusvägen där bilarna kan köra ganska fort en regnig söndag som den här. Och vidare fram till oss. Jätteglad att hitta oss! ”Hej matte”, säger hon och viftar på svansen och tigger godis. ”Nu var jag väl duktig som hittade er!”

Smilla är döv och därför kunde inte husse ropa på henne. När hon drar, så drar hon. Men hon brukar alltid stanna och nosa ganska ofta, så man hinner ikapp henne. Koppel på! Säger nu vän av ordning. Men då protesterar Smilla. Ingen hund kan gå så sakta som hon om hon får koppel på sig. Hon ska vara lös i skogen, annars får det vara.

Långpromenad
Efter en stund hinner husse ikapp oss och vi går tillsammans uppe på ängarna och hundarna har skoj var och en på sitt vis. Sigge är smågalen och leker med sin pipboll och Smilla går och nosar. När vi ska gå vidare ut i skogen visar hon att hon vill bära pipbollen och jag ger den till henne. Då blir det fart på henne igen. Nu ska hon hem med bollen! Sigge tittar bekymrat på henne, han vill så gärna ha sin boll. Men han skulle aldrig drömma om att försöka ta tillbaka den.

Smilla kryper under stängslet och vidare ut på en svårgådd skogsväg. Vår härliga lilla stig har förvandlats till traktorväg med halvmeterdjupa spår att kryssa fram i. Smilla klarar det betydligt bättre än matte. På nästa stig är det taktik som gäller. Sigge går först och sedan jag och så kommer Smilla och husse. Jag stoppar Smilla när hon försöker skutta förbi mig, nu ska vi inte ha några fler rymningsövningar idag.

Vi landar hemma efter en och en halv timmes skogspromenad i regnet. Smilla ser inte ens trött ut. Här försöker vi anpassa hennes promenader och inte gå längre än trekvart. Kanske gör vi det alldeles i onödan? I morgon går vi tillsammans alla fyra.

Nattliga problem
Lika gullig och förtjusande som gamla Smilla är på dagarna, lika ogullig och oförtjusande är hon på nätterna!

Nätterna är det stora problemet. Hon väcker oss och ska ut. Både husse och jag tycker att vi är för gamla för nattvak, men vad ska man göra?

I förrgår natt var jag uppe med henne två gånger och släppte ut henne på tomten. Jättesvårt att somna om efter de övningarna. Så igår kväll var jag fast besluten att hon skulle göra både det ena och det andra innan vi gick in igen. Hon bajsade och ville sedan gå hem. Var inte det minsta sugen på att kissa. Då tog jag med henne och gick upp till våra grannar som har hund och släppte in henne i mörkret på deras gräsmatta – och där kissade hon. Sedan gick vi hem och lade oss.

Jag släckte kl 23 och somnade snabbt. Vaknade av Smillas gälla skall. Sprang ner och släppte ut henne. Kollade klockan, 23.28!

Jag antar att hon kissade och sedan tog jag in henne i korgen. Gick och lade mig. Somnade om. Vaknade av Smillas pockande skall, tände utebelysningen och släppte ut henne. Stod kvar i fönstret för att kolla om hon kissade. Nej minsann, hon käkade gräs, gick i sakta mak längs huset och käkade gräs. Tuggade och tuggade och satte i halsen och käkade lite mer.

Ficklampa och teckenspråk
När jag tog ficklampan och gick ut för att lysa på henne för att få henne att förstå att hon skulle in, vet jag inte om hon uträttat några behov eller bara ätit gräs. Man kan ju inte ropa på henne, hon är lika döv på natten som på dagen, men lyser man direkt på henne så tittar hon upp och med hjälp av teckenspråk kan man få in henne. Jag tryckte i henne 1 tablett Zylkène som ska göra att hunden känner sig trygg och lugnare. Skulle nog behövt en själv också, jättesvårt att somna om.

Jag vaknar av att hon skäller en tredje gång. Men då är husse snabbare än jag och jag kryper snabbt ner i sängen igen. Men lika svårt att somna om.

Vi vet absolut inte hur vi ska tackla de här tokerierna. Man kan inte låta bli att släppa ut henne, då fortsätter hon att skälla. Och hon kan ju faktiskt vara nödig… Det har hänt att jag kommenderat henne tillbaka till korgen, men då tar det bara en halvtimme innan hon skäller och ska ut igen. Nu följer jag bara minsta motståndets lag och släpper ut henne.

Sömntabletter efterlyses
Förra veckan investerade jag i ett dyrt DAP-halsband, som sägs kunna göra en gammal hund lugnare. Inte då. 474 kronor ut i det blå. Men jag skulle gladeligen betala det dubbla för en sömntablett som passar hund! Finns det såna?

Jag minns att vår första golden, Alma, var precis likadan och det var lika jobbigt då att stiga upp mitt i natten för att släppa ut henne.

Vad ska man göra? Hur ska man göra?
Ibland tror jag att hon är lite förvirrad nattetid. Hon vaknar och så kommer hon på att hon kan gå ut, lite färskt gräs kanske inte vore så dumt. Eller en liten kiss? Tokig om natten är hon hur som helst. Det här har hållit på ganska länge nu. I snitt tror jag det är sex av veckans sju nätter. Den där sjunde, då hon sover, den är underbar!

På dagarna älskar vi Smilla och gläds varje dag åt att hon är så pigg och frisk och levnadsglad. Det är de svarta nätterna som är problemet. Förslag på lösning, mottages tacksamt!

Skriv till lisbet@helleberg.nu om du har något tips!