Att få leva med en gammal hund

En Vera borde alltid finnas. Snart är det dags att ta farväl. Att få ha ett helt liv tillsammans med en hund, är en gåva. När Vera som valp och flyttade till sitt nya hem, insåg jag inte hur mycket hon senare skulle betyda för mig. Nu gör jag det.

Vera kom tillbaka hem till mig efter ett år i sin familj. Veras mamma Wagga, var för mig den absoluta golden retrievern; alltid glad, trygg, väldigt snäll och framför allt rättvis mot alla, hennes svans slutade aldrig vifta. Hon lämnade mycket av det hon var själv till sina valpar.

Hon var en mycket duktig mamma till både sina egna och andras valpar. Wagga uppfostrade också sina egna, och andras, valpar på ett bra sätt. Om hon fick tillfälle, kröp hon gärna ner i en valplåda och tog väl hand om även andras valpar. Hon hade alltid massor med mjölk, hon bjöd frikostigt på den till valpar, både sina och andras, ända upp till fyra månaders ålder, sen fick det räcka. En stor och präktig tik, som en matrona.

Det var detta jag ville ha hos mina golden, och det fick jag i både Vera, Allis och Olle och flera andra barn och barnbarn till Wagga. Och mycket mer därtill.

Varje morgon vill Olle ha sin morgonpuss, mitt mellan ögonen, han sätter sig, tittar intensivt på mig och väntar, lite gotta och så en puss. Olle är en yngre halvbror till Vera, de har samma mamma, han är född 1999, även han börjar bli gammal.

När jag skriver detta är det en varm sommar och vissa dagar vill inte Vera följa med på promenaderna, då får hon slippa. Hon strosar runt på vår stora tomt, lägger sig ner och sover en stund under ett träd eller sitter och filosoferar.

Ibland vill hon mer än hon kan. Att hoppa in bak i bilen är vissa dagar för mycket för henne, då hjälper jag henne in och sedan går det bra. Trapporna till köket upp från altan, tar hon i ett steg i taget. I skogen kan hon stanna lite drömmande och hon kommer efter. Dessa promenader tar lite extra tid, vi väntar in henne så att hon inte kommer för långt efter.

Koppel har inte behövts på många år, Vera har aldrig gått långt bort från mig, hon är mycket lyhörd och har alltid vänt snabbt när jag har ropat på henne.

Maten är fortfarande det absolut viktigaste, kanske viktigare än jag. Hon viftar som vanligt så förväntansfullt från tidig morgon till sen kväll, precis som sin mamma. Och pratar och pratar. Vill gärna bli klappad på, i alla fall en liten stund, sen väljer hon att vila lite istället.

Imorse när jag kom ner i köket var det en annan Vera som mötte mig, en Vera med en något tom blick, det gick långsamt med maten. Efter den korta rastningen, väljer hon snabbt att gå in igen via det svala garaget. Hon pratar inte, blicken är tom, och svansen viftar inte med den vanliga intensiteten.

Nu förstår jag att tiden snart är inne, Vera kommer inte finnas hos mig så länge till.

Samma kväll for vi till veterinär för blodprovstagning och allmän check-up. Svaren kom efter ett par dagar och allt var OK.

Nu har det gått ett par veckor, den myckna pälsen är tappad, Vera är lite piggare igen, men äter inte lika snabbt upp sin mat, och följer inte med på promenaderna längre. Hon går på tomten och skrotar lite som hon vill, ligger i solen och sover en stund. Helst av allt vill hon vara och sova i köket där närheten till kylskåp och mat finns. Hon har blivit lite rundare, men den äldre hundens kantighet har ändå börjat träda fram.

På mornarna tar hon ett varv ner i källaren där vi har all hundmat för att se om det kan finnas några spillda kulor kvar på golvet. Även en sväng till vardagsrummet för att se om mopsen har lämnat något av sin kvällsmat på sin tallrik under vardagsrumsbordet. Ibland har hon tur och det vet hon.

Imorse när jag satt och skrev, kom hon och puttade på mig, pratade och viftade, Vera ville att jag skulle följa med in i vardagsrummet. Mopsens tallrik var uppställd på glasbordet, Vera har aldrig tagit något från bord och bänkar. Här skulle hon enkelt kunnat ta för sig, glasbordet är just i noshöjd. Hon ställde sig istället vid bordet och stirrade på tallriken, när jag ställde ner den blev hon nöjd och åt upp det lilla som var kvar på tallriken.

Vera hör inte längre, vi använder armar och händer för att få henne att förstå att hon ska komma. Hon stannar fortfarande alltid utanför dörren för att få höra sitt namn innan hon går in eller ut. Då kommer händerna väl till pass, Vera har alltid förstått så väl vad jag menat. Hon är en klok hund, nu med ålderns rätt en ännu klokare hund.

Nu är det i början av september, idag blev det så att Vera plötsligt satt i bilen för promenad. Ibland är hon piggare, vill gärna följa med, och då får hon så klart det. Jag måste dock vara uppmärksam hela tiden, så att hon inte försvinner. Hon brukade alltid hålla koll på mig, aldrig försvinna ur sikte, men nu glömmer hon sig ofta och blir stående eller kommer bort sig, även om jag inte är långt bort.

Det går allt saktare med maten, både morgon och kväll, det är inte likt Vera. Hon har alltid varit så snabb, bara som ett blink så har maten varit slut.

När jag tänker tillbaks på åren som gått, önskar jag ibland att jag bara haft Vera och kunnat njuta av henne till fullo.

Idag är det fredagen den 14 november och detta blev Veras sista dag. Hon har varit ovanligt trött de senaste dagarna, sovit mer och tyngre än vanligt. Vera har ätit, men inte med den vanliga intensiva aptiten, det gick sakta. Imorse kunde hon inte resa sig, jag fick hjälpa henne upp. Hon var fylld med vätska, buken var stor.

Nu finns inte Vera längre, men jag kommer att minnas henne länge länge. En sån tur jag har haft som fått leva med en Vera, det är få förunnat.