Den gamla hunden

Plötsligt är hon borta

Text & foto: Lisbet Helleberg

Hon skuttar inte längre lite vingligt bakom mig med sin gröna pipkrokodil i munnen. Hon viftar inte längre på svansen och puttar inte på min hand och tigger godis.

Jag hade i flera veckor tänkt skriva om vår pigga, glada, gamla Smilla. Rubriken var klar: ”Krutgumman kutar på”. Men som vanligt kom något annat emellan. Och jag tänkte: jag gör det i morgon. Och sedan är det plötsligt för sent.

Hon var en liten krutgumma in i det sista. Hon har haft en härlig vinter och klarat av att ”åka” skidor ett par timmar med husse och matte och Sigge. Hon fick ta det i sin egen takt och fick stanna och nosa nästan så mycket hon ville. Hon visade så tydligt att hon älskade våra långa promenader och ville vara med. Hon bestämde själv hur det skulle vara, mycket nosa, nosa, nosa. Ibland kunde man bli galen på henne för hon nosade så mycket, men eftersom hon var döv det sisa året och inte hörde när man ropade och manade på henne och jag inte ville dra henne från de härliga dofterna, så fick hon oftast som hon ville. Det var inte många kissfläckar som undgick hennes näsa.

Smilla, nästan fjorton år gammal, var ett strålande exempel på hur trevligt och spännande ett hundliv kan vara långt upp i åren. Naturligtvis sov eller vilade hon väldigt mycket de sista åren. Men när man tog fram kopplet för att gå en eftermiddagspromenad med Sigge, då stod hon där vid dörren och skulle med ut. Fastän hon redan hade gått en förmiddagsrunda på en och en halv timme. Kastade man en dummy sprang hon iväg på sina vingliga bakben och hämtade den. Lade man ut en leksak som hon fick söka rätt på blev hon så glad och sökte snabbt rätt på den.

Sin sista dag i livet gick hon med oss och Sigge på lång förmiddagspromenad. Sigge lekte med sin pipleksak i snön. Smilla bar sin hela vägen, kanske 2.5 – 3 km. Stolt kroppshållning, viftande svans, här kommer en glad apportör! Ju närmare vi kom hemmet, desto mer bråttom fick hon. Hem med leksaken, fort! Jag fick springa ikapp henne för att vara först på stigen.

När vi kom hem väntade den vanliga rutinen, digestivekex när husse och matte fikade. Hon stod alltid lite bakom Sigge när hon tiggde kex. På eftermiddagen låg hon ute i snön och åt grisöra när husse gick ut med Sigge och på kvällen följde hon med oss till grannarna och låg  framför deras kakelugn och njöt av värmen. En gammal hund kunde inte haft en bättre dag.

Smilla blev 13 år och nästan 8 månader. Jag var med när hon tog sitt första andetag och jag var med när hon tog sitt sista. Det var det roliga, spännande valplivet med Smilla som gjorde att jag började skriva om henne – och senare också om våra andra hundar. Smilla visade mig vägen.

Nu är hon borta, efter alla våra härliga år tillsammans. Kvar i bokhyllan står bilderboken Valpen Smillas första år.